Bubblan

Det är fredagsnatt efter en vecka av tentor och en period av otroligt mycket plugg. De senaste veckorna har jag slagit alla mina rekord vad gäller pluggande. Allt pluggande och alla förberdelser, allt för några timmars presterande i en stor tentasal. Så tog det slut. Så vi gick ut för att fira, ut med alla andra. Alla drack och var glada, jag med. Men så efter ett tag kom jag fram till att hemma är bäst. Jag är så less på allt kämpande nu, jag är å less på att prestera och less på alla krav. Jag är less på trippla matlådor och att aldrig hinna med varken boken bredvis min säng eller de tråkiga människorna på gymmet. Jag ville inte ut ikväll så nu är jag hemma. Ja, jag är lite smått full, det har jag varit ett bra tag nu. Jag är lite för djup och tänker lite för mycket för mitt eget bästa. Jag blir sån ibland. Jag trivs bra här i min soffa med stearinljusen tända och lugn musik från högtalarna.

Så slår det mig, fy fan vad flummig jag är. Bäst att inte säga så mycket mer. Om jag inte säger mer kan jag inte säga något fel och det vore rätt skönt att inte säga något fel. Det blir bara fel.

Punkt.