Bubblan

Jag kom iväg till gymmet förut, tyvärr. När kemin kändes tungre än vikterna på hantlarna på gymmet bestämde jag mig för att ta det lättare av dem och for iväg. Som alltid hoppade jag upp på cykeln och började rulla iväg. Vägen till gymmet är egentligen en lång nerförsbacke vilket kan va skönt ibland. Det gör det lättare att komma iväg de dagarna då allt är segt och man egentligen inte orkar.
Så kom den där backen och det var först då jag insett att bromsarna fryst fast. De gick verkligen inte att använda så vad gör man? Siktar på något mjukt! Tyvärr fanns det inget mjukt och jag hade inte så lång tid att tänka. Jag behövde inte tänka så mycket heller för på någon sekund hade jag hög fart och rullade rakt emot ett staket till ett dagis. Lite småstolt får jag nog säga över vad jag lyckades med sen. Jag ställde mig upp på cykeln och samtidigt som den kraschade in i staketet flög jag över och landade på fötterna. Sen vurpade jag. En herre som gick förbi frågade hur det gick med mig. Han såg mer förstörd ut än mig.
Allt gick bra iaf och cykeln klarade sig, även om jag gick resterande vägen till gymmet. Min kompis som jag träffade där föreslog att vi skulle se till att jag fick lite blåmärken med så att det blev en lite mer manlig historia. Att vurpat utan blåmärken är enligt honom som att inte ha vurpat alls. Jag försökte få det till ellegans och smidighet, men han köpte det inte.
Jag är fortfarande stolt över att inte slagit sönder mig, det är bekvämare så ;)