Bubblan

Var min kompis kommentar till dagen när vi i snöslask cyklade de (som det kändes iaf) oändlingt många kilometrarna ut till SLU idag. I första nerförsbacken insåg jag att mitt styre var löst så det blev ett för stort äventyr för mig att ta mig till skolan. Väl frame var händernastela av mitt krampaktiga grepp runt styret hela vägen dit.
Ute på SLU kom dagens höjdpunkt, duggan som jag var övertygad om att jag kuggat gick faktiskt bra. Inte för att jag förstår hur, men något rätt hade jag fått iaf. Efter det gick det mest utför. Inte för att något gick dåligt efter det, kan jag inte påstå, men mitt humör föll. Hela denna dag, eller veckan rättare sagt är seg. Humöret har fallit ganska långt ner och jag har lite svårt att pocka upp det igen. Allt vad roliga planer jag hade har ställts in och istället läggs all tid på den där underbara kemirapporten som aldrig verkar bli klar.
Jag vet att jag inte har så mycket att klaga på, emn allt känns tungt och skit ändå. På min dörr sitter en stor lapp med ordet "KÄMPA" på för att motivera mig att ta mig igenom dagarna. Och dagarna passerar, sakta men säkert. Den där nollningen som var så fylld med aktiviteter och skoj känns som en livstid bort och jag undrar om såna dagar kommer igen. Dumt att tänka så. Åreresan efter nyår kommer nog bidra med lite skoj och innan dess har väl förhoppningsvis en trevlig jul passerat, emn det känns lika långt borta som nollningen nu.
Men igen, det är dagar och perioder som denna det bara är att bita ihop och inse att allt inte är så jäkla skit som man lätt får det till. Kämpa!