Free falling
Nu kommer det där andra inlägget bara för att jag har tid. Inte för att jag har så mycket att säga, det händer inte så mycket när man sitter hemma. Men varför behöver det hända något hela tiden? Det är så skönt att bara vara hemma. Varför är jag inte det mer? Jag känner mig så lugn och trygg. Jag åt för mycket godis jag vet. Och att äta upp hela godispåsen var väl bra onödigt egentligen. Det skadar min kropp jag vet. Men det var så skönt och jag har läget under kontroll. Jag ägnar så mycket tid åt att vara rätt, att göra rätt och prestera att jag ibland bara måste vända på det hela för att få lite balans. Imorgon kommer jag sköta mig bättre, jag kommer bränna mer fett än jag producerar och jag kommer städa mer än jag gjort idag. Men det är imorgon och tills dess ska jag inte göra ett skit. Jag bara kopplar bort allt och alla.
Jag såg en serie nyss som fick mig att tänka. Det var riktigt djupa meningsfulla tankar om livet och vad jag vill och inte vill, vad jag söker och vad jag behöver. Tänk vad skönt det är att sitta i en soffa och komma fram till att det behöver inte vara på något annat sätt. Man kan alltid prestera bättre och göra saker på andra sätt, men vem fan bryr sig? Jag var (minus ett knappt kilo godis) jävligt nöjd med mig själv. Otroligt jäkla nöjd. Det är inte ofta jag känner så tyvärr, men när jag väl gör det är det otroligt skönt. Fatta vilken tillfredställelse! Nu gäller det bara att komma ihåg denna känsla och bevara den väl. Jag hoppas att de nätter jag ligger vaken i min sänga och vrider och vänder på mig att jag kan plocka fram denna känsla och njuta lite av hur skön den är. Tyvärr tvivlar jag på att jag just då har styrkan att göra det, men jag ska fanemej försöka iaf :P
Så till något helt annat. Igen det där med serier. En tonårskille lyckas efter mycket besvär få tjejen han vill ha trots att hon har canser och ingen av dem vet hur länge hon kommer överleva. Allt är sådär känslomässigt och fint ni vet. Jag skiter i alla känslor och tänker, fan vad jag vill hångla. Inte för att jag vet med vem. Jag vet de jag skulle vilja hångla med, men utan att ta konsekvenserna. Nej det blir då inget hångel för mig ikväll heller och fan vad skönt ändå. Tänkt vad mycket besvär lite hångel har orsakat. Så många tankar efteråt, betydde det något för henne? Borde jag ha gjort det? Kommer vi ses igen? Vad säger hon på måndag i skolan? Och så vidare. Eller så kan man ju bara hångla med någon främling på krogen och glömma saken efteråt, men det känns så meningslöst. Jag antar att jag är ute efter mer än ett hångel helt enkelt. Åh detta är lite kul, sitta och analysera mig själv på en blogg få läser. Hoppas inte en framtida arbetsgivare läser bara! Om du framtida arbetsgivare läser detta vill jag bara till mitt försvar säga att fler än jag tänker såhär och jag är faktiskt bra på att jobba. Kolla på min CV.
Där tappade jag bort mig igen. Nu är jag snart slut på ord, men jag vill inte sluta skriva. Jag trivs för bra här i min ensamhet. Det känns iofs inte så ensamt med internet på datorn och en mobil som surrar till lite då och då. Nej för att vara ensam känner jag mig väldigt social.
Jag undrar lite vad alla jag känner har för sig just nu. Jag vet några som är där jag skulle varit i Dalarna, andra som festar, några som äter middag, någon som har mensverk, en som chattar med sin flickvän från ett annat land, några som troligen ligger med varandra just nu, andra som sover och vissa som åker skidor. Jag hoppas ni alla har det bra. Till er som jag vet att ni inte har det bra, nästa helg blir bättre! Det är inte allas helg varje helg, men när det bli er helg är ni den väl förtjänta och fan vad ni kommer trivas. Ungefär lika bra som jag trivs nu!
Och ungefär där bryter jag detta inlägg med ett citat.
"A life of sanity and dignity, you know it takes two"
Från en låt av A Camp
Jag såg en serie nyss som fick mig att tänka. Det var riktigt djupa meningsfulla tankar om livet och vad jag vill och inte vill, vad jag söker och vad jag behöver. Tänk vad skönt det är att sitta i en soffa och komma fram till att det behöver inte vara på något annat sätt. Man kan alltid prestera bättre och göra saker på andra sätt, men vem fan bryr sig? Jag var (minus ett knappt kilo godis) jävligt nöjd med mig själv. Otroligt jäkla nöjd. Det är inte ofta jag känner så tyvärr, men när jag väl gör det är det otroligt skönt. Fatta vilken tillfredställelse! Nu gäller det bara att komma ihåg denna känsla och bevara den väl. Jag hoppas att de nätter jag ligger vaken i min sänga och vrider och vänder på mig att jag kan plocka fram denna känsla och njuta lite av hur skön den är. Tyvärr tvivlar jag på att jag just då har styrkan att göra det, men jag ska fanemej försöka iaf :P
Så till något helt annat. Igen det där med serier. En tonårskille lyckas efter mycket besvär få tjejen han vill ha trots att hon har canser och ingen av dem vet hur länge hon kommer överleva. Allt är sådär känslomässigt och fint ni vet. Jag skiter i alla känslor och tänker, fan vad jag vill hångla. Inte för att jag vet med vem. Jag vet de jag skulle vilja hångla med, men utan att ta konsekvenserna. Nej det blir då inget hångel för mig ikväll heller och fan vad skönt ändå. Tänkt vad mycket besvär lite hångel har orsakat. Så många tankar efteråt, betydde det något för henne? Borde jag ha gjort det? Kommer vi ses igen? Vad säger hon på måndag i skolan? Och så vidare. Eller så kan man ju bara hångla med någon främling på krogen och glömma saken efteråt, men det känns så meningslöst. Jag antar att jag är ute efter mer än ett hångel helt enkelt. Åh detta är lite kul, sitta och analysera mig själv på en blogg få läser. Hoppas inte en framtida arbetsgivare läser bara! Om du framtida arbetsgivare läser detta vill jag bara till mitt försvar säga att fler än jag tänker såhär och jag är faktiskt bra på att jobba. Kolla på min CV.
Där tappade jag bort mig igen. Nu är jag snart slut på ord, men jag vill inte sluta skriva. Jag trivs för bra här i min ensamhet. Det känns iofs inte så ensamt med internet på datorn och en mobil som surrar till lite då och då. Nej för att vara ensam känner jag mig väldigt social.
Jag undrar lite vad alla jag känner har för sig just nu. Jag vet några som är där jag skulle varit i Dalarna, andra som festar, några som äter middag, någon som har mensverk, en som chattar med sin flickvän från ett annat land, några som troligen ligger med varandra just nu, andra som sover och vissa som åker skidor. Jag hoppas ni alla har det bra. Till er som jag vet att ni inte har det bra, nästa helg blir bättre! Det är inte allas helg varje helg, men när det bli er helg är ni den väl förtjänta och fan vad ni kommer trivas. Ungefär lika bra som jag trivs nu!
Och ungefär där bryter jag detta inlägg med ett citat.
"A life of sanity and dignity, you know it takes two"
Från en låt av A Camp
Kommentarer
Trackback
