Bubblan

Den finns HÄÄÄÄÄÄÄR

Det var ett tag sedan jag skrev här. Många tankar om energi, bilar, politik och massa annat tänkte jag formuera till ord på denna blogg. Det blev inte riktigt så. Jag skrev för rätt länge sedan att jag inte skulle skriva massa beklagande inlägg. Där försvann många inlägg.

Det där lät tragiskt. Det är det inte. Jag är bara bra på att klaga på småsaker.

Jag kommer troligen inte vara så duktig på att skriva i fortsättningen heller. Det finns inte riktigt tid. Mitt studieliv är inte mer krävande än alla andras, problemet är att jag har massa annat än studier att ägna mig åt och då blir tiden knapp iaf. Hoppas ni har haft en härlig lördagskväll och inte försökt beräkna lika många tekniska, termodynamiska, termiska och isentropa verkningsgrader grader som mig. Jag tror verklingen inte ni finner lika mycket nöje i det som mig ;)

Jag sitter nu i en bekväm varm soffa efter att för första gången i år ha badat i havet och innan dess målat altanen. Eller tja, det där lät mer än vad som är gjort. Jag målade undersidan av huset där altanen ska vara, effektiv tid en timmes jobb. Men jag gjorde det, hann bada och äta en lång frukost och allt detta inna halv tolv. Sedan halv tolv har jag nämligen suttit klistrade framför tvn och följt kärnkraftdebatten som pågår på tv. Jag konstaterar samma sak som igår, jag är för enkel för politik. Min värld är kanske lite för svart och vit i frågan jämfört med den bild de målar upp i debatten.

Oavsett ståndpunkt i debatten konstaterar jag att de flesta talare är duktiga retoriker och har statistik som stödje deras argument. De verkar dessutom vara väldigt pålästa på motståndarnas poltik, i vissa fall mer än sin egen. Talarna ägnar mycket tid åt att kritisera varandra, ståndpunkter samtidigt som de vrider än vänder på samma statistik till sig egen fördel. Jag tycker dessuto att många av dem tar upp saker som är helt orelevanta. Till exempel vill de rödgröna hela tiden ha svar på hur många (en siffra) kärnreaktorer som ska byggas, medan aliansen gång på gång menar att det är upp till marknaden och därmed inte kan ge ett svar. Sen akn amn säga vad man vill om det, är det marknaden som ska styra? I vilket fall är deras potik klar, de kan inte ge ett svar själva för de menar inte att kontrollera antalet reaktorer själv. Något som de rödgröna inte verkar förstå.

De rödgröna har en enligt mig övertro på vår kapacitet att ersätta kärnkraften medan aliansen istället verkar tro att nya kärnreaktorer är billigare att producera än vad de är.

Igen, jag skulle kunan fortsätta långt och länge om denna debatt. Helt klart märks det på debatten i högsta grad att det är valår. Egentligen jobbar ju alla mot samma mål i denna debatt, att verka för miljön och bygga upp ett hållbart samhälle (Vad nu ett hållbart samhälle är). Frågan är bara hur vi ska nå dit och vilken väg som är bäst att gå. Jag blir mer och mer klar över min ståndpunkt, jag tror inte människan kommer ändras över en natt och att alla förändringar som många politiker förespråkar kommer ske på så kort tid som de hoppas på. Jag tror just på människans oförmåga som en viktig del i debatten, att vi helt enkelt är för bekväma och och inte ändrar på våra vanor om vi inte verkligen måste. Jag är sån, du är troligen sån och de flesta andra är såna. Och nu börjar jag spåra ut ännu mer. Hur debatten gick och resultatet av den kan n läsa sammanfattat på löpsedlarna imon. Jag slutar nog här så kan ni ägna tid åt att läsa om de människors vars åsikter värderas högre än mina. Om ni läser än, tack!

Jag känner mig riktigt djup ikväll. Jag tog precis en lång promenad där jag filosofierade över mitt liv och lät tankarna glida iväg. Det kan vara skönt att bara låtarna tankarna fara runt som i en dröm för att plötsligt inse att en halvtimme har passerat. När jag kom hem satte jag mig ner vid datorn och läste en lång artikel av Maria Wetterstrand. Jag är nu ännu mera säker, jag kommer inte rösta på miljöpartiet i riksdagsvalet. Inte för att miljöpartiet är ett dåligt parti, nej jag tycker egentligen om dem. De står för miljön, en (ur miljösynpynkt) hållbar samhällsutveckling och inser att vi måste gå ifrån vårt fossila bränsle-beroende. Vad jag däremot inte håller med om är hur detta ska gå till. Misstolka mig rätt nu, men de tänker som ekonomer. Med det menar jag att de mer ser på siffror än verkligheten. Där jag läser har vi allmänt en förutfattad mening om ekonomer som säger att de kan räkna ut vad som behöver göras, men saknar kopplingen till verkligheten för att praktiken få igenom det.  Så är fallet med mig och miljöpartiet. Jag må vara långt ifrån färdigutbildad eller helt insatt i miljöpolitiken, men att som miljöpartiet (med flera) vilja fasa ut vår kärnkraft helt fram till 2030 ser jag inte som hållbart, oavsett instälning till kärnkraften. Att ersätta kärnkraften med vindkraft, som är miljöpartiets förslag, skulle innebära att vi måste smälla upp någonstans mellan 4500 -  5000 vindkraftverk til år 2030, en ökning med ca 500 % mot dagens. För att smälla upp alla dess vindkraftverk måste många människor vänja sig vid synen av ett vindkraftverk nära sitt hem. Dessutom ska något företag bygga alla dess vindkraftverk. Ja, jag skulle kunna vidareutvecka detta långt och länge, men som ni kanske förstår tror jag helt enkelt på. Så jag ser är det är mycket större jobb att fasa ut 45 % (det är så stor andel av elproduktionen som kärnkraften står för idag) än vad miljöpartiet anser.

Så, ska man grunda ett val enbart på en hjärtefråga? Nej, det tycker jag inte. Men då miljöfrågan är det jag studerar iaf 40 timmar i veckan är det helt klart en viktig fråga för mig. Sedan finns det ju skillnader mellan partierna vad gäller arbetsmarknadspoltik, bostadspolitik och massa andra frågor som faktiskt berör mig. Så vad ska man välja i valet 2010? För mig är det långt ifrån en självklarhet och jag tror det är samma sak för många andra. Inte för att min roll i valet spelar så stor roll, men för att jag själv inte kan placera mig i ett politiskt fack som kan representera mig och mina tankar. Det kan vara bra att välja ut de frågor som är viktigast för mig och sedan rösta på det parti som stämmer bäst in på mig och det jag står för. Att ni troligen skiter i vad jag röstar på eller tycker bryr jag mig inte så mycket om, alla röstar ju för sig och på något annat sätt ska det inte vara. Jag dömer ingen som röstar tvärt emot mig, jag håller bara inte med alla och alla håller inte med mig. Ja ni förstår.

Nog med politik. Jag är nog egentligen för enkel för politik, Newton och hans vänner värld må kanske vara lite väl svart och vit, men deras fysik tog människan till månen och deras lagar rätt svåra att bryta. Jag tror ingen lyckats än. Det känns bättre så, enkelt, svar och vitt. Inte massa flummigt krångel :P Jag bara se till att inte hamna för långt ifrån verkligheten, kan ju bli så med om fysik är allt om fyller ens huvud.

Det står en ny flaska vitt desertvin i kylen, ett halvt glas skulle sitta fint som avslutning på min djupa fundersamma kväll......

Jag ligger nu hemma hos min far i utkanten av Göteborg och har insett att stormen som hräjade under natten lugnat ner sig. Det är snart en vecka sedan jag kom hit, men det känns som jag inte varit i Uppsala på evighetersedan. Det känns så lustigt att komma hit, till ett ställe på landet utan all stress, tentor, tvätt, föreningar, studenter och allt annat jag förknippat Uppsala med den sista tiden. Från att levet en period där tiden aldrig varit tillräcklig till att komma hit och inse att jag kan sitta på toa hela dagen om jag vill. Det är inte mycket som behöver göras idag, ingenting egentligen. Jag har bara en massa tid. Jag får lite panik över detta, all tid. Jag vaknar fortfarande tidigt på morgonen med tanken att jag måste ta tag i dagen, men det måste jag ju inte. Stört. Skönt med. Helt underbart på sitt sätt. Även om jag är kvar i sängen nu tänker jag inte ligga här hela dagen. Jag har lovat mig själv att få tillbka lite av den där konditionen som försvann senaste tentaperioden så jag ska ge mig ut på ett troligtvis tungt löppass. Jag har inget emot tunga, tröga långa löppass, om man är inställd på att de just kommer vara tunga. Det är när jag förväntar mig att de ska gå lätt men inte gör det som löppassen kan kännas så förjävliga.

Hoppas er dag blir lika bra som min ska bli =)

På fredag skrivs den sista tentan vilket gör att jag inte har så mycket roligt att rapportera om. Jag genomför just nu en undersökning om hur man håller sig motiverar sig bäst när hjärnan inte längre vill Hittills har jag provat, cola, godis, vin, kaffe, bullar, musik, film, morötter och säkerligen massa mer. Tyvärr blir man inte smartare av det man stoppar i sig (kanske fisk iofs?), men vissa saker gör en pigg och det kan behövas när man sitter väldigt mycket. Många av oss i klassen mår skit just nu, det brukar bli så när schemat är pressat och skolböckerna för många. Vissa har gett upp och jag förstår dem. Själv åker jag hem efter tentan så fram tills dess ska jag plugga järnet och hoppas på det bästa.

Det slog mig precis att det som motiverat mig mest var den söta tjejen som hälsade på mig på Ica. Troligen helt oskyldigt och utan att mena något med de vänliga ord hon gav mig, men för mig gjorde det verkligen världens skillnad. Hon drog upp mitt humör rätt långt på gladhetsskalan.

Nu ska jag sluta fokusera på vad trevligt livet har att erbjuda och försöka lösa en av alla diffekvationer som ska beskriva olika vågegenskaper i olika material. Det är intressant, egentligen.

Jag övervägde först att skriva lite om mig själv på ett rätt öppet sätt, men så var det någon som sa att man inte ska öppna sig för mycket på sin blogg och jag är inte säker på hur kul det är att läsa så jag sket i det. Istället får ni läsa om bilen nedan.


(Aston Martin One-77)

Bilen på bilden ovan är en snabb bil. Den kan köra dig i 354,86 km/h och tar dig från 0 -100 km/h på 3,5 sekunder. Det är extremt på många sätt. Själv faller jag för bilens design mer än dess prestanda, även om jag som motornörd gillar den med. Något mer intressant är dess pris, 14 miljoner kronor. För det priset får man nästan åtta st av min drömbil, Porsche 911 Turbo. Som namnet antyder tillverkas Aston Martin One-77 i 77 exemplar och vilka köparna är hålls det tyst om än så länge. Men här om dagen bekräftades det att en köpare från Mellanöstern beställt 10 st i olika färger. Den innebär en prislapp på 140 miljoner kronor. Hur motorkåt jag än är kan jag bara inte förstå vad fan man ska med 10 st bilar för 14 miljoner kronor till!? Men har man väldigt mycket pengar över och vill reta upp Aston Matrinälskande kan man ju göra det. Det är nämligen så att många av de som inte har råd med bilen har reagerat på att en ensam person köper upp så många bilar av en begränsad upplaga. Men marknaden är fri och jag önskar att även jag hade pengarna till det. Inte för att jag skulle köpa 14 st, troligen inte ens en. Jag har svårt att motivera en bil med så mycket pengar. Nej jag hade nog köpt min Porsche ist och lagt resten av pengarna på soppa. Det är ju trots allt inga miljöbilar vi snackar om...

Egentligen sitter jag med ett segt skolarbete om kärnkraft, men det är segt så jag passa på att berätta något David sa i helgen. Någon gång under lördagsnatten satt vi lagom fröfriskade i soffan och kom in på hur en kompis knullar runt. Vår kompis och kille och därmed är det ju inte hor-aktigt som så ofta när tjejer knullar runt. Jag står inte för detta, men liknelsen är rolig:

David: "Alltså, killar är som nycklar. Tänk dig en nyckel som passa i alla hål, den är ju perfekt! Men tänk dig i stället ett nyckelhål öppnas med alla nycklar, hur bra är det?"

Det är en väldigt svinig kommentar och vem som sa den innan vet jag inte, men lite rolig är den :P

Valborg var en trevlig dag med mycket som hände, även om de sista timmarna är lite suddiga. Rände gjorde vi iaf!


(Smurfarna på en svamp, jag längst bak)



(Nedanför första "fallet")



(Andra fallet....)



(...gick sämre)


(Fyra blöta, kalla och väldigt nöjda smurfar!)

Inför sista fallet det det faktiskt var en del vatten. Jag och David satsade med viss tvekan från Erik och Louise på det värsta partiet. Vi föll i som ni såg, men vad är en forsränning om man kommer ner torr? Hur kul som helst! Årets första dopp blev det också, två flugor i en smäll!

Tjosan på dig läsare. Jag har inte lagt ner bloggen som du ser, jag har bara lagt den på is ett litet tag. Det är nämligen så att jag aldrig kan bestämma mig vad bloggen ska innehålla så det har det blivit att det inte innehåller något alls.

Lite update sedan...någon gång. Det senaste har jag varit riktigt sjuk. Hög feber och många timmar i soffan halvt sovandes har jag gjort att skolan är, tja, åt helvete. Men vad ska man göra när föreläsare inte vill ge en sjukledighet och inlämningsdatum inte anpassar sig efter en? Förutom sjukdom har vi nu börjat bygga vår flotte som vi ska fara ner med i Fyrisån sista april. För er som inte vet är sista april en stor folkfest i Uppsala och varje år ränner ca 100 flottar ner för Fyrisån. Riktigt varför man gör det vet jag inte, man bara gör.  I år är det rekordhögt vatten vilket betyder en jäkla utmaning för oss som rännare. Men med vår flotte Gargamel kommer det gå super.

På tal om Gargamel och smurfar, igår var vi ute på en temafest utklädda till smurfar, mitt rännarteam och jag. Det var riktigt roligt. Temat på festen var 90-talet och vad är mer 90-tal än smurfar tänkte vi? (Besvara inte den frågan) Vi stack ut i folkmängden och hade jättekul. Dessvärre insåg jag när jag nyligen kom hem att färgen i ansiktet inte försvinner lika lätt som jag hade hoppats på.


(Vår gammelsmurf kunde tyvärr inte vara med igår)

Nu ska jag iväg och bygga vidare på vår svampflotte. Hoppas ni får en kalasdag!

Efter en dryck vecka hemma i Göteborg är jag nu tillbaka i Uppsala. Jag förstår inte varför jag hade så bråttom hit igen. Eller jo, det vet jag visst. Men jag önskar just nu att jag fått vara hemma ett tag till. Jag känner inte alls för att ta tag i sakerna här igen. Nog om det.

Under påsken ville mor min att vi skulle fota oss som så många andra gör. Dum konsument som jag är köpte jag bilder på mig. Här är två av dem.





Det kändes lite fjantigt att posera. Om mina manlighetspoäng var få innan är de färre nu. Ändå var det lite kul att få bilder på sig själv, det är inte så ofta jag får bra bilder på mig.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Det är för att jag inte riktigt funnit ro att sätta mig ner och ta det lugnt en stund, men nu ska jag ta det lugnt!

Förra veckan spenderades i sanna studentanda med en tenta på torsdagen. Efter tentan var det sektionsfest, Forsmarksbesök (Galet intressant!), Team-building med klubbverket, träning, matlagning, skifte, IKEA-shopping, städning, tvättning och massa annat pyssel. Det har varit en galet rolig helg med minimalt med sömn. Så idag insåg jag mina begränsningar i skolan och är äntligen hemma för att bara vila. Underbart!




Såhär såg jag ut i lördags kväll. Tanken var att jag skulle göra lite reklam för klubbverket genom att vara golfare (mitt ansikte skulle vara en golfboll och halsen en pegg). I fickorna hade jag massa godisklubbor som var nummererade, mina golfklubbor. Men som ni kanske kan förstå ser man mest ett vitt ansikte på ett dansgolv och jag fick kommentaren "Fan vad du ser läskig ut!" minst 20 ggr den kvällen. Kopplingen till golf gjorde få. Men men, de uppskattade mina klubbor iaf!

Nu ska jag försöka ta igen lite sömn innan det är dag för middag =)

Mitt liv den senaste veckan har inte varit spännande, bara massa tentaplugg. Nu är de tunga tentorna övr och endast en återstår. Skönt.

Till något helt annat. Natt drömde jag en såndär underbar dröm och i drömmen konstaterade jag att "Det här är bara för bra för att vara sant!" Så slår det mig. "Ja, jag drömmer ju." När jag öppnade ögonen och ser mitt mörka tak blir jag förbannad på mig själv. Varför skulle jag vakna för!? Nästa gång jag är lycklig ska jag INTE ifrågasätta det.

Nu väntar ett välbehövligt träningspass!

Ibland gör man saker som man verklinge önskar vore möjligt att få ogjorda. Jag skulle verkligen vilja få det ogjort. Jag har så ont i magen och är mättnaden i mig skulle göra att hela Afrika inte hade behövt äta på en månad. Men f*n vad gott det var! Egengjord ostkaka is the shit, eller snarare was the shit. Jag mådde verkligen mycket bättre innan.

*Tycker synd om mig själv för att jag är mätt trots alla svältande barn i Afrika*

Det är söndagskväll och ännu en vecka har passerat. För människor på andra sidan Atlanten har det ändå varit en bra vecka med fler välförtjänta medaljer. Själv sitter jag och funderar på om jag vore värd en medalj. För vad skulle det vara? För att jag är så jäkla bra känns för lätt. I min tankeverksamhet öppnade jag gamla texter jag skrivit när livet inte visat sin ljusaste sida. Jag gillar att skriva av mig ibland och det kan vara intressant att läsa det jag skrivit olyckliga nätter och dagar. Såhär i efterhand tycker jag det kan vara lite vackert på något sätt, starka ord om livets hemskheter. Starka känslor kan vara vackert, även om det är dåliga känslor. När jag läser dessa texter mår jag lite bättre av att det livet faktiskt inte är så illa just nu. Jag kommer fram till att  om jag nu skulle ge mig själv en medalj skulle det vara för hur bra jag ordant det för mig själv. Jag lever och mår bra. Eller det där vet jag inte. Jag upplever att jag mår bra, men min läkare är inte lika säker. I veckan vill han träffa mig tre gånger för ytterligare massa tester av mitt hjärta. Mitt hjärta slår bra tycker jag, jag önskar bara han höll med. Snart kommer han nog göra det med.

Bara för att jag kom att tänka på det, natten till idag cyklade jag hem på en cykel tillhörande han jag bor med. Jag hade varit ute på en nattklubb på en nation och precis satt mig på cykeln när jag fick syn på någon bekant. Annika. Annika är helt klart en av de coolaste personerna jag känner till med sitt rosa hår, stora personlighet och hennes lägenhet som verkar innehålla allt man kan behöva för en maskerad. Annika gick med skorna i handen genom regniga oh isiga Uppsala på väg mot samma område som jag bor i. Som alltid när man träffar Annika lyser hon upp.

Annika: "Ton-ton!" (varför hon kallar mig så vet jag inte)
Jag: "Men varför har du skorna i handen för? Är det inte kallt?"
Annika: "Jo, men de gör så jävla ont så jag tänkte gå hem utan dem på ist..."

Jag som inte hade bråttom erbjöd henne pakethållaren bak på cykeln och så cyklade vi hemmåt. Det var riktigt kul att cykla med Annika där baka som pratade varje gång jag inte flåsade och yttrade mig om något oviktigt. Jag vet inte varför jag berättade det där, men det vara bara så roligt att cykla hem med henne. Väl framme hos henne tackade hon så mycket och jag for vidare mot min lägenhet. Om fler personer vore som Annika skulle vi helt klart ha ett mindre främligsfientligt samhälle. Dessutom skulle det troligen vara mycket färggladare.

Nu ska jag förberade mig inför vecka nio, en vecka fylld med tentaplugg. Förhoppningsvis även små trevliga stunder för att hålla humöret uppe mellan alla elkretsar och förbränningscykler.

Jag är nöjd, hoppas du är det med.