Nu säger jag upp mitt liv
*Tung suck*
Nu är det mycket igen. Skolan går snabbare fram än Norges nya stridsplan och diabatesen lever sitt egna liv. Jag vet inte vilket jag ska beklaga mig över mest? Skolan kommer ju alltid ha tuffa perioder, även om den nuvarande slår rekord hittills. Schema från åtta till fem nästan varje dag och inte en sovmorgon förrän i mitten av mars. Det är bara att bita i det sura äpplet och gräva ner sig i böcker och annat skolmaterial tills perioden är över och jag kan få andas ut i påsk.
Under denna period ska en flytt hinnas med. Det ska både bli kul och tråkigt att flytta. Kul för att jag längtar här ifrån, tråkigt för att det är mitt bland alla tentor. Som ett litet ljus fyller jag och min snart rumskompis år på samma dag nästa tisdag. Det ska firas med tårta till lunch (för ingen av oss har någon som kan ge den på morgonen) och middag på kvällen. Vi blir båda 21 vilket inte betyder någonting som ni vet. Annat än att man blir ett år äldre.
Åter till klagandet (mitt expertisområde), diabetesen. Jag har i månader försökt få läkartid i denna stad jag bor i men får hela tiden höra att de ska kalla mig snart. Med snart innebär för tillfället inom ett halvår, om jag har tur. Anledningen till att jag är så angelägen om att få en tid är för att mindiabtes inte uppför sig som vanligt. Om ni känner till något om diabetes vet ni att man behöver insulin. Hur mycket skiljer från person till person, men för en kille i min ålder ligger det på ca 80e (800 microliter) per dygn. Det är vad jag haft i ungefär 5 år, sen jag slutat växa mao. Nu lever jag på ca 30e vilket motsvarar mängden en 4-årig pojke har. Och om allt det där inte sa er något är konsekvensen att hela min kropp beter sig konstigt och jag får sällan mer än 2 timmars sömn i rad. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!
Så, nu har jag fått beklaga mig lite iaf :)
Nu är det mycket igen. Skolan går snabbare fram än Norges nya stridsplan och diabatesen lever sitt egna liv. Jag vet inte vilket jag ska beklaga mig över mest? Skolan kommer ju alltid ha tuffa perioder, även om den nuvarande slår rekord hittills. Schema från åtta till fem nästan varje dag och inte en sovmorgon förrän i mitten av mars. Det är bara att bita i det sura äpplet och gräva ner sig i böcker och annat skolmaterial tills perioden är över och jag kan få andas ut i påsk.
Under denna period ska en flytt hinnas med. Det ska både bli kul och tråkigt att flytta. Kul för att jag längtar här ifrån, tråkigt för att det är mitt bland alla tentor. Som ett litet ljus fyller jag och min snart rumskompis år på samma dag nästa tisdag. Det ska firas med tårta till lunch (för ingen av oss har någon som kan ge den på morgonen) och middag på kvällen. Vi blir båda 21 vilket inte betyder någonting som ni vet. Annat än att man blir ett år äldre.
Åter till klagandet (mitt expertisområde), diabetesen. Jag har i månader försökt få läkartid i denna stad jag bor i men får hela tiden höra att de ska kalla mig snart. Med snart innebär för tillfället inom ett halvår, om jag har tur. Anledningen till att jag är så angelägen om att få en tid är för att mindiabtes inte uppför sig som vanligt. Om ni känner till något om diabetes vet ni att man behöver insulin. Hur mycket skiljer från person till person, men för en kille i min ålder ligger det på ca 80e (800 microliter) per dygn. Det är vad jag haft i ungefär 5 år, sen jag slutat växa mao. Nu lever jag på ca 30e vilket motsvarar mängden en 4-årig pojke har. Och om allt det där inte sa er något är konsekvensen att hela min kropp beter sig konstigt och jag får sällan mer än 2 timmars sömn i rad. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!
Så, nu har jag fått beklaga mig lite iaf :)
Kommentarer
Trackback
